De som känner mig väl vet att jag varit inlagd och tungt medicinerad.

Jag ville inte ha någon utredning och diagnos, för det var redan klart vad jag skulle få för besked, det hade redan nämnts och jag blivit medicinerat för. Bipolär.

I dagsläget så äter jag inga mediciner, har inget som helst stöd. Jag klarar mig själv. Det gör jag eftersom jag bestämt mig för att vara normal. Det är jävligt tufft ibland när man bara får vara normal fast man inte orkar eller egentligen klarar det. Att sätta ramar för sig själv; Nej, du FÅR INTE sova bort hela dagarna bara för att du är deppig, så gör inte normala människor. Det går över. Eller; Nej, du KAN INTE göra allt du vill bara för att du vill det. Det är inte normalt. 

Men även om det är kämpigt som fan så har det hjälpt mig att faktiskt ha ett näst intill normalt liv. 

Jag har Bella också. Och utan henne så skulle jag nog gett upp, men Bella kan inte råför att jag mår dåligt och hon kan inte betala sin egen mat om jag bränner mina pengar på nått skräp. Så jag måste rycka upp mig om jag ska kunna ha henne. 

Just nu har jag en jävligt jobbig period men det sjuka i det hela är att jag är GLAD över att jag är ledsen. För den här gången vet jag varför jag är deppig! Hahaha, man måste ju ta det goda med det onda right? 

Jag har varit superdålig på att blogga ett tag, jag trivs iallafall bra i min nya lägenhet, Bella trivs och vi båda har träffat riktigt underbara nya vänner! Ska försöka skärpa mig med bloggandet, för nu händer det massor.

Aja, nu ska hundar promeneras med! Kisskissbangbang!

Introduktion på kursen idag, vi diskuterade olika begrepp inom psykologin.

Min hjärna gick på högvarv, så kan tänkte börja skriva ner lite av mina tankebanor här på bloggen. Dels hjälper det mig att minnas vad föreläsningarna handlat om, samtidigt som jag inte "tappar bort mig själv".

Hur tror jag att det mänskliga psyket fungerar? Vad styr oss? Är våra handlingar endast resultat att yttre påverkan och gör vi alltid våra egna val? Finns det något som slumpmässigt formar våra liv?

När vi pratade om psyket idag så pratade Kin om fyra perspektiv. 

Psykodynamisk - Medvetande (Undermedvetet och Medvetet handlande. Freud skrev mycket om detta)

Behaviorism - Beteendet (betingning)

Kognitivt perspektiv - Tankegångar (som sedan leder till beteende, följa en tankeslinga långt långt bak för att hitta tex. trauma)

Evolutionistiskt perspektiv - Utveckling (arvsanlaget påverkar beteende)

Alla de här begreppen går hand i hand enligt mig, vår medvetenhet påverkar våra handlingar. Enligt Freud så är våra nuvarande handlingar en effekt av barndomshändelser, trauman och undertryckta behov, och dessa skapas ju i samband med betingning. Tex. När jag var yngre så var folk elaka mot mig i skolan, när jag gick igenom en korridor så kunde folk ropa elaka saker efter mig. Detta har resulterat i att jag lider av torgskräck då jag undermedvetet asocierar miljöer med mycket folk med den obehagskänsla jag fick i skolan i liknande sammanhang. 

Något jag också reagerade på när vi diskuterade Behaviorism är att många studier gjorts på djur, för att sedan påstås passa in på mänskligt beteende.

Tex. Pavlovs hundar. En klocka ringer och hunden får mat, efter en tid börjar hunden dreggla så fort klockan ringer även om det inte får mat.

Det som slår mig först är att i dessa djurtester så används uteslutande djurens primära behov (främst mat) som utgångspunkt. En hund/råtta/annat djur som är frisk och tillfreds äter sin mat utan att reflektera över måltiden, en människa bortser från sina behov i större utsträckning än djur. Har vi inte alla någon gång undvikit från att låna toaletten hos en människa vi nyss lärt känna, trots att man verkligen behöver gå? En hund skulle aldrig tveka en sekund över att göra sina behov trots att det är folk runtomkring. Jag är av åsikten att människans primära behov bara är en bråkdel av psyket medan ett djur ÄR sina primära behov. Vi jämför, mäter och väger allt, (vad skulle hon säga om jag bara gick in på toaletten och bajsade? Nu tittar de på mig, tycker de att jag är tjock och äcklig om jag äter allt?) ett djur jämför aldrig sig själv med andra artfränder. Därför tycker jag att det är poänglöst att jämföra människopsyket med djurs strävan att tillfredställa primära behov. 

Djur har också starkare betingning än människor. En häst/hund/råtta äter något som smakar illa och den sjuk = djuret undviker att äta detta. En människa dricker på tok för mycket alkohol och blir väldigt dålig, nästa helg är det på flaskan igen, trots att man minns att man mådde dåligt sist. Vi människor kan resonera förbi våra instinkter/inlärda beteenden. 

Något som fick mina hjärna att surra var när vi pratade om fri vilja. Sker allt av en slump, är det vårat genetiska arv som styr oss åt ett håll, eller väljer vi aktivt själva hur vårat liv ska bli?

Jag tror på en "ringar på vattnet effekt" som startar med att man föds.  

"Stenen" som skapar ringarna är vårat arv från föräldrarna. Vad man har för egenskaper vid födelsen är slumpmässigt, detta kan inte påverkas.

Ring ett är alltså arvet, om man är vänster eller högerhänt, koordination, kroppsbyggnad osv.

Nästa ring är styrt att omgivning, föräldrars uppfostran. Det är här personligheten skapas. 

Ring tre är den fria viljan, hur vi tillämpar vårat arv baserat på tidigare upplevelser, etik och moral.

Tex. Det upptäcktes tidigt i min brors skolgång att han skrev med både vänster och höger hand (lika bra med båda, arv), Skolan och mina föräldrar valde då att begränsa honom med att endast skriva med höger hand då det skulle bli lättare för honom (omgivning). När min bror blev äldre så började han spela olika musikinstrument (fri vilja) och visade sig bli väldigt duktig på väldigt kort tid. 

Detta tycker jag är ett bra exempel på "ringar på vattnet effekt" då hans medfödda talang för att vara lika kooridinerad med båda händerna gav honom ett bra försprång när han senare nyttjade sin fria vilja.

Arvet lägger grunden för hur omgivningen formar oss, och omgivningen lägger grunden för den egna viljan.

Ojoj, detta är en lång radda svammel, men det är skönt att får rensa skallen.

Nu blir det faktiskt att sova, för i morgon ska jag och vovven en sväng till Nyköping och träffa min fina man! 

Nu är det snart dags, räknar dagarna till jag flyttar.

Började min dag med en halvtimmes hundpromenad och pasta, snart får det bära iväg till jobbet.

Har gjort en liten önskelista/att göra lista gällande Bella:

1. Veterinärkontroll (tänder, knän, rubbet egentligen)

2. Boka in mig på en kurs i rallylydnad och ha Bella tävlingsklar till sommaren.

3. Köpa en klövjeväska.

4. Ta valpar på Bella i höst eller nästa år.

Lite bra skit, nu har jag lite mål iallafall. 

Har varit dålig på att blogga ett tag, min dator har mått bajs, men nu så är den fit for fight tack vare Emil.

Förövrigt så har jag hittat mig en karl! En riktig pärla få jag lov att säga. Tror inte det är fysiskt möjligt att bli gladare just nu. 

Nåja, ha det fint tills nästa gång :)

Det känns lite nervös att flytta ifrån allt och alla.

Det kommer bli spännande, rolig och läskigt. Jag kommer sakna mina vänner och jag är så galet rädd för att jag kommer bli ensam i Eskilstuna, tänk om jag inte får några nya vänner?

Känns iallafall kul att få läsa psykologi! Det kommer bli fruktansvärt intressant!

Man blir lite ledsen över vissa insikter.

Jag är lite som Fiona i Shrek, hoppas på att få bli prinsessa för alltid, men inser sakta att jag aldrig kommer bli mer än ett träsktroll.

Och hur ofta får ett träsktroll drömprinsen?

Mer sällan skulle jag gissa på. Så jag får vacker nöja mig med mitt gräsliga utseende, och hoppas, att en dag träffa en annat trevligt träsktroll.

Det tråkiga är, att det enda träsktroll jag någonsin sett, är jag själv.

Vore fruktansvärt tråkigt om jag förblev ensam, när alla andra hittar drömprinsar till höger och vänster.

Min önskan att vara någon annan än mig själv är överväldigande.

När jag tänker på att förändras, så är det inte bara hårfärg och gå ner ett par kilo, jag vill göras om till en ny människa, en sådan som folk önskar att de var.

Jag har alltid fått höra att jag är fet å ful å äcklig och även om mobbingen tog slut när jag började gymnasiet, så fortsatte de negativa tankarna, istället för att tänka att jag är bättre än folk har sagt, så började jag straffa mig själv för att jag var så värdelös.

Jag har blivit bättre, men inte bra.

Det räcker oftast med små motgångar för att jag ska bli ett vrak.

Varför vill jag så gärna att alla ska tycka om mig när jag hatar mig själv?

En helt okej dag av pluggande, har inte haft så mycket att skriva ett tag nu. Är lite taggad i smyg på Sweden rock (kan knappt vänta) och har satt upp lite mål tills dess! Underbart!  

Jag har flera gånger under dagen blivit ledsen över hur jag ser ut. Magen, låren, röven, ansiktet... Ja rubbet.

Men liktförbannat så sitter jag i soffan och dricker cider. Jag tror alla har sådana dagar, man kan bli helt förstörd över hur man ser ut, men andra dagar vara ganska nöjd.

Jag mår dåligt över att träffa killar, för jag känner mig elak som utsätter dem för äcklet. Det dumma är att det bara är jag som tänker så. Måste börja peppa mig själv, har kommit en bit på vägen, men det är svårt att bryta 19 års "feltänk". Något jag måste jobba mer på är att inte kära ner mig, blir ju inte såbra att vara kär i en kille när jag ska flytta från stan. Blir så ledsamt då ju. Nåja. Ska sänka två kalla och sova sen.