De smittar, det finns en person i min närhet som alltid är sur och grinig, sänder ut negativ energi. Jag kan vara på superbra humör och sen på grund av denne, så vänder allt och jag mår skit, blir arg och stressad.Det är nästan så att man kan ta i stämningen.

Det är intressant, för jag jobbar ju mycket med vilken energi jag sänder ut själv när jag umgås och komunicerar med min hund. Det har gjort mig mycket mer medveten om energier i min omgivning. Och usch vad en del får mig att vilja gå och gömma mig/slå ner dem. Men nu är jag tyvärr ingen hund, så jag får inte mota bort den obalancerade individen ur min flock. Det är tyvärr människans förbannelse, att vara tvungen att bita ihop...

Man hittar mycket intressant när man städar. Idag så hittade jag en text som jag skrev när jag var 16 år. Det är lite intressant att läsa den och jämför med hur det är nu. 

Såhär skrev jag:  

Hur beskriver man Erika efter ett par veckor?  

Negativt:Skrikig och störande, fnittrig, omogen och lat.  

Positivt: Rolig, avslappnad, lätt till skratt och snäll. 

De beskrivningarna har jag fått många gånger, men ska jag beskriva mig själv så blir det genast svårare. Jag är som en mindre påhittad version av dr jekyll och mr hyde. Jag är egentligen väldigt väldigt blyg. Men min längtan att bli omtyckt väcker en sida hos mig som gör att jag helt enkelt blir dum i huvudet. Det är som om jag inte längre har kontroll utan att "Den andra" sköter snacket och "jag" står och lyssnar en bit därifrån. Oftast blir det fel och mitt blyga jag står handfallen inför oredan som väntar. Men ändå så låter jag "den andre" ta över, därför att mitt blyga jag aldrig tex. skulle kunna erkänna kärlek för någon. Men om "Den andra" ser till att jag hamnar i bråk, så försvinner denne fort som fan. Det är nämligen bara rädslan att få kritik som  får denna best att försvinna. 

Detta mina vänner är tonårsångest när den är som värst. Vad skönt det är att man växer upp. Jag är fortfarande blyg ibland, men det är helt okej. :)